kom hem för några timmar sen, och åh alltså, åh, jag längtar redan tillbaka så otroligt mycket. jag vill inte att det ska vara slut.
jag vill sitta i campet och ha allsång och sjunga känn ingen sorg för mig göteborg om och om igen tills rösten spricker. 
jag vill vara dräggfull med oskar och hanna och sjunga godmorgon godmorgon för de som sover i tälten.
jag vill gå och vela i en evighet bland alla olika matstånd och omsorgsfullt välja dagens mål.
jag vill att anton och andreas ska ha exklusiv livespelning i gräset och spela my substituted love .
jag vill ligga och chilla i gräset och lyssna på en konsert på avstånd.
jag vill sitta i en stol när det börjar bli ljust och se hanna dansa omkring med stereon och blunda och sjunga och dansa tills jag är så inne i musiken att jag ramlar ihop på marken och skrapar upp ansiktet.
jag vill höra erikas tjat om viktor, och bli väckt av att han kommer invinglades på natten och jag  vill höra erikas lyckliga fnitter.
jag vill tränga mig in bland alla folken och värmen (åh gud vad jag älskar den värmen) längst fram i publiken och stå och sjunga och dansa föralltid.

och så vill jag så mycket, mycket mer. men mest vill jag inte att det ska vara över.

och nu gråter jag också bara för att pappa sa att vi skulle äta pizza till middag, jag vill inte ha någon jävla pizza. men egentligen är det inte därför jag gråter, det blev bara en bortförklaring för mig att gråta. egentligen kommer mina tårar nog av slitenhet, saknad, längtan och nog lite också för att jag lyssnar på moto boy som alltid får mig att bli lite mer blödig än vanligt.

jag får trösta mig med att det är arvika snart, det ska nog bli bra, jag hoppas det.