jag har en seriös nittonårskris. jag börjar hyperventilera när jag tänker på att nittonår av mitt liv snart har gått, att ingenting kommer tillbaka och hur jag inte åstadkommit ett skit. jag har börjat tänka över alla val jag någonsin gjort och det är tur för mig att jag inbillat mig själv att jag inte tror på att ångra för annars skulle mitt liv vara ett helvete. jag kvävs när jag inser att jag aldrig mer ska gå i skolan som vanligt och att jag aldrig mer kommer spela usm.
igår på vägen hem från träningen grät jag en tyst liten gråt för mig själv.
så jävla nördigt.